Oändligheten finns inte. Endast i teorin. Bara i teorin kan man skriva ett tal. Bara så länge det existerar någon som kan sätta en 1:a före eller efter ett tal med en penna så kan man fortsätta att räkna hur länge som helst, hur långt som helst i en oändlighet som inte finns. Men eftersom oändligheten är teoretisk så kan bara människan göra det i oändligheten, skapa oändligheten. Vilket inte är möjligt! Intet utanför universum är egentligen inte oändligt, utan det är en entitet (entitet = avgränsad och enhetlig företeelse). Att räkna den är som att räkna till 1. Det finns en intighet, och den representerar oändligheten, men man kan inte räkna oändligheten i kilometer eller ljusår. När man räknar oändligheten som 1 så räknar man den inte som en utsträckning eller som en tid eller som siffror som representerar något, för det gör den bara i människans hjärna. Och man räknar det i synnerhet inte som rumtid, ljus eller materia. Man räknar den som 1 varandes, lika gärna som man räknar en atom som 1 varandes. Evigheten och en atom kan jämställas, det finns ingen skillnad mellan dem förutom att en atom består av flera mindre delar. När jag säger att jag räknar evigheten som 1, så menar jag inte nödvändigtvis som talet 1, men man räknar den som ett begrepp eller snarare som ett negativt begrepp (ickebegrepp). Detta begrepp (eller ickebegrepp) måste man ta i beaktande när man ska förklara universums i sig själv villkorade existens. Läs nedanstående inlägg här på bloggen, från den 8 september 2011:

Kan ett ingenting påverka ett någonting? Kan anledningen
till universums allt snabbare expandering vara att ingenting har en påverkan på
någonting, dvs. ett vakuum som ”ingenting” är drar ut det som finns – någonting
– och därmed interagerar med någonting? Då måste ju ”ingenting” finnas, men det
gör ju inte det.

Efter att Big Bang hade expanderat och följaktligen förlorat
energi i centrum av explosionen som tyngdcentra, så fanns det ingenting som
kunde hålla tillbaka det utvidgande universum. Därmed kunde vakuumet från
ingenting bli den drivande kraften för universums allt snabbare utvidgning. Vilket
i förlängningen innebär att universums utvidgning aldrig kommer att reverseras,
eftersom tyngdcentra i universums mitt försvunnit medans intet utanför
universums gränser tänjer ut universum genom att ”ingenting” påverkar någonting,
eller genom att någonting för att kunna existera i ett ingenting måste utvidga
sig accelererande och därmed bara kan komma till och existera genom att
någonting har en början (Big Bang) vars kraft sprider sig utåt åt alla håll
från sin egen utgångspunkt i rummet. Man måste alltså räkna med den påverkan ”storheten”
ingenting gör på universum! Inte ens ingenting är ingenting, för att någonting
ska kunna existera så måste dess matematiska lagar vara anpassade efter den
påverkan ingenting har på någonting, i det här fallet ett ingenting som tycks
”dra” ut universum i accelererande hastighet. Även om det skulle röra sig om ett
illusoriskt ”sug” så kvarstår universums existens som villkorad i sig självt!
Ett sug som bara kan existera så länge som någonting finns för övrigt.
Existensen av någonting kanske gör ingenting till någonting?

Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 25 januari 2012

Almost
every renowned university´s philosophy faculty has a discourse with their
philosophy students about the dilemma of the locomotive which you can change
its course for by shifting a switch point level to save five lives at the cost
of one life. There are two divides; categorical moral reasoning and
consequential moral reasoning, the latter also called Utilitarianism. [Utilitarianism
= Maximizing happiness for as many people as possible, if necessary at the
expense of the minority but the very nature of Utilitarianism is to maximize
happiness for as many as possible, only it might not be possible to maximize
happiness for the many without reducing happiness for some, especially since
Utilitarianism has come to be associated with political philosophy.]

Imagine
that you stand beside a train tracks switch point level where the track divide
into two tracks. The train is moving fast, and you notice that the switch point
is set so that the train is going straight ahead. Ahead of the train and its
course straight ahead after the tracks divide, stands five workers not knowing
about the trains course or noticing the train, perhaps because they are deaf
and facing the other way. On the other track there stands a single worker,
unaware of what is obviously going to take place at the alternate track and
unaware of the train. What are you going to do? Are you going to shift the
switch point level so that the single guy will get run over and save the five
at the alternate track? You have the power in your hands! If you are not the
type of person who is willing to shift the switch point level you are apt to categorical
moral reasoning, and if you are you are apt to consequential moral reasoning
which means that you have a Utilitarian view. So far, most people would say
that they are consequential in their moral ethics. I am a Utilitarian in this
example!

Assume
another alternate theoretical situation; Instead of a divided track you have a
single straight track. You stand on a bridge over the track. But still there
are five workers that are going to be run over – If.., you don’t push down a really big fat man who is leaning
over the reeling right over the track on the bridge, thereby killing him, but
it will stop the train you are sure. Would you kill him? If it makes it any
easier you can assume that the fat man is going to die by cardiac disease in
the course of a year anyway. If you would not kill him, maybe the next example
provides sufficient reason for you to act utilitarian?

Let us alternate
the situation further: If you are one of the relatively many people whom would,
in the first example, shift the switch point level and there by kill one person
to save five, but not push the fat man over the reeling in the second example
because you consider it to be murder. Would you consider turning a wheel that
opens a trap door on which the very big fat man is standing on, on the bridge
in the second example? You wouldn´t physically be pushing the fat man down from
the bridge, you would merely be doing the same thing as you did in the first
example, both this example and the first example involve certain technicalities
and you would still be sacrificing one to save the five!

In the
latter example, as opposed to the first example, very, very few people are
inclined to even indirectly kill the fat man to save the five. But there is
evidently no moral difference between the two examples, so why is it, so few
people are apt to kill the fat man on the bridge and so many are apt to kill
the person standing on the alternate track in the first example? Perhaps it
comes from that by turning the wheel you kill the fat man directly almost
immediately, whereas when you shift the switch point level in the first example
there is a delay between when you shift the level and when the train actually
hits the one worker, and much can happen in the meantime? Secondly; partly it
is the unmanageable train which hits and kills the one worker, and on top of
that, a train is subconsciously and consciously assumed as having an engineer
which can be seen as a participant with responsibility, in the event. I´m just
saying, I don´t want to be a philosophy kill!

Take a
doctor. This doctor is a transplant surgeon, and you are him! Let us assume
that involuntary euthanasia is legal in your country. Five men are lying dying
in the ward, in desperate need of all in all a heart, a liver, two people need
a kidney, and one person need a couple of lungs. In another room lies a
perfectly healthy man sleeping.  The five
sick people all have compatible blood types and stuff, with the sleeping
healthy man. You as a surgeon have the power to go in to the healthy man and
give him anaesthecia, and take out his organs to save the five, rending the one
man to die. Would you do it? Of course not, almost no one would apparently. That
means that almost every person alive thinks in categorical moral reasoning
terms when faced with this example, even many non die hard Utilitarian´s would
refuse to steal the sleeping mans organs to save the five, or so I understand.
Only very rigorous Utilitarian´s would admit to stealing the single mans organs
when faced with this situation. Why? I´m speculating here, but for one thing
it´s shameful to admit to this morally perverted behavior of stealing a man´s
organs. Only bad associations come to mind, one comes to think of Doctor Joseph
Mengele. Perhaps in a different time people would have deemed organ stealing
morally convincingly? Also, who among you would trust your life with this kind
of Utilitarian Doctor? No one I presume, and that is because we humans if we
are normal don´t function like this Doctor, and this in turn is supported by
the low number of people who would say that they would steal the one person´s
organs and transplant them into five very sick people. It goes against every
fiber in the Hippocratic oath*/*, to steal organs from a patient despite of how many
people you can save, which is to show how deeply rooted the categorical moral
reasoning is in humans. There is no consequential moral reasoning alternative
to the Hippocratic oath, that Doctors can chose to take! Yet, there are many
occasions when we act out of a Utilitarian view, if we even are one of the few
who are aware of this little mind-twister called Utilitarianism. But weather
you are aware of it or not you still act either
consequential or categorical in moral
dilemmas.

*Among other things, the Hippocratic oath states: I
will respect the privacy of my patients, for their problems are not disclosed
to me that the world may know. Most especially must I tread with care in
matters of life and death. If it is given to me to save a life, all thanks. But
it may also be within my power to take a life; this awesome responsibility must
be faced with great humbleness and awareness of my own frailty. Above all, I
must not play at God.

I will remember that I do not treat a
fever chart, a cancerous growth, but a sick human being, whose illness may
affect the person’s family and economic stability. My responsibility includes
these related problems, if I am to care adequately for the sick.*

Let us take the discourse
into the world of cinemas; “Saving Private Ryan” for example. The story is in short, that a handful of soldiers
are sent into German lines to rescue a man who´s four brothers in the course of
a few days recently were killed in the war, and this man was the sole surviving
kid his parents had left. The man was supposed to be sent home by the army to
his parents when they had found him. All of the soldiers, except for the man
they were looking for, died in the mission. Of course this was only a film, but
the soldiers were ready to risk their life for this one man, just like it
sometimes is in real life. I´m not talking about five men risking their life
for a general, but five men risking their life for a private, and one of the
men is a captain, at least in the movie. Similarities to the events in this
story, happens in real life! It is more likely that you would send out the men
if you, as soldiers do, have a personal tie to the one man and his dead
brothers. In this example you roll the dice, but the principle is the same,
only, the general is the one turning the switch point so you have to imagine
yourself being the general. And the
roles are reversed, you are now killing of five men to save the one. You are
not effectively killing of the soldiers, but there is a good chance that some
soldiers will die, either among the group itself, or among some other soldiers
lacking sufficient support somewhere else because of the absence of these
soldiers in an unforeseen fight. There is a moral dimension with this even if it´s
a lottery on life and death, but would you
send the men in if they were willing to go? You could be killing five in order
to save one! If you would you most surely take a categorical moral stand in an
ethical dilemma like this one. I imagine that a voting among philosophy
students about how they would have acted would turn out about fifty-fifty in
favor of either side. If you are one of the people who would have turned the
switch point in the first example with the divided track, and if you also would
have sent the five men to save the one man (I
am, in contradiction to my own view in the first example, raising my hand here),
you have some explaining to do! For these examples contradict each other and
you must relinquish the idea of one of them, 5 lives for 1 does not equal 1 life
for 5, it is the very opposite of Utilitarinism. It can be hard to do, if you are a man of
principles (I know it is for me). Of
course you can always say that “I don´t know if the one man will die also, so I
would abstain from sending the five men in”, but we have to look at this as a
theoretical example and say that we know that the one man will be saved, but
whereas we know this we assume that we don´t know whether the rest of the men
will live or die. But of course, as I said, it´s a roll of the dice in this
example! But it doesn´t have to be a role of the dice, we could assume that you
are an almighty general who can see into the future and establish that two of
your men are going to die in order to save this one man so that he can go home
to his family as the sole survivor of the family´s five kids. This makes people
unwilling to send in the men, I assume? But it´s a hypothetical objection,
because in real life most people would not be willing to trade one individuals
life for another individuals life, even if it meant that one individual could
go home as the sole survivor of five kids whereas the other individual could be
an orphan. But that doesn´t apply to war! Because in war most often men are
sent into battle to support other soldiers and preventing them from dying, and
of course to enable their own side to win the battle, and extended, the war.
Sometimes the reinforcement numbers more than the reinforced own troops, and
sometimes it is the opposite. The general (you) would perhaps refuse to
actively make such a gambling decision and send five to bring back the one?

But even in the other examples there
is a theoretical dimension and a gambling. Like we don´t know if the one man
standing on the other train track will get out of the way in time to save his
own life, or if the bunch of five will see the train coming and get out of the
way whereas the one man will not. We don´t know whether the fat man on the
bridge will really stop the train with his body if we push him down from the
bridge. Let´s assume that you are convinced that chances are fifty-fifty that
the five men on the track will not see the train coming in time to jump out of
the way, would you still shift the switch point level, and thereby causing the
death of one man? This version of the example applies better to the not fully
informed general´s decision making situation and makes the example more
realistic and equalized to real life situations. The problem is that the agent
(you) must be fully informed to make important decisions in these instant
cases, in real life, or the decision gets arbitrary and disqualified from moral
aspects. The not fully informed agent becomes capricious and cause arbitraries
in the decisions. You must be able to look into the future, much can happen in
the time it takes for the train to travel the distance to the worker/workers.
This is circumstances one must take into account, and people strive to do that
but they need information, and sufficient information, and time to consider
their actions.

It is interesting
how almost all people see´s the pushing down the fat man from the bridge as
murder, even though one is saving five men. Saving five men does of course not
make it less of a murder. But many of us don´t see our self as murderers if we
push the level on the switch point. How come?

Well, who
amongst you would like to be acquainted with a man whom is ready to push down
the fat man from the bridge? Who would spend time with him? What can he commit?
Can you even trust him? Next time it could be you whom is pushed down the
bridge! Can you even trust him in trivial
matters? Who wants to have a doctor, whom takes out livers and hearts from
perfectly healthy persons against their consent, as his physician? There is no
surprise that these two examples have the most slanderers among people, as well
as philosophers, for such agents as mentioned above are psychos. But the other
two examples with the switch point level and the train, and the contradictory
example with the five rescuing soldiers, can apply different to different
people. People are as apt to one or the other example, but they cannot be apt
to both at the same time! Or can they? I know I can!

Roger
Klang, Lund Scaniae Sweden, 10/17/2011

Jag tror att det att den där neutrinon färdades snabbare än
ljusets hastighet i vakuum i sin bana i en partikelaccelerator i Cern har
någonting att göra med att partikelns bana gick i en snäv cirkel, på grund av
en krökning av banan helt enkelt. Jag tror inte att vi helt behöver förkasta
relativitetsteorin. Jag anser inte att teorin är falsifierad utom till del, det
är bara till det yttre den är totalt falsifierad. Det finns helt enkelt svarta
svanar. Det går alldeles utmärkt att komma med en ad hoc teori som reviderar
relativitetsteorin efter hur den här partikeln uppträdde, och man kan börja med
att ta i beaktande partikelacceleratorns krökning.

Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 29/9/2011

Citat i rött av mig.

Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 19 september 2011

Can a nothing affect a something? Could
the reason for the universe accelerated expansion be that nothing has an effect
on something, ie. a vacuum as ”nothing” is, pulls out what is – something
- and thus nothing interacts with something? Then, ”nothing” must
exist, but it  does not.

After the Big Bang had expanded beyond a
certain point and, consequently, lost energy in the center of the explosions
gravity center, there was nothing that could hold back the expanding universe.
This allowed the vacuum from nothing to become the driving force for the
universe’s accelerating expansion. Which in turn means that the expansion of
the universe will never be reversed, because the gravity center of the center
of the universe spreads, while the nothing outside the universe’s boundaries stretch
out the universe as ‘nothing’ is affecting something, or with other words;
something, in order to exist in a nothing, need to extend accelerating and thus
can only come to exist through something having a beginning (Big Bang) which room-time
is spreading outward in all directions from its starting point in the room. One
must therefore account for the influence a ”magnitude” as a nothing has
on the universe! Not even nothing is a nothing, for something to exist means
that something´s mathematical laws must be adapted to the effect nothing has on
something, in this case, a nothing that seems to ”expand” the
universe in an accelerating rate. Even if it would be an illusory ”suction”,
it means that the universe’s existence is contingent in itself! A suction that
can only exist as long as something exists by the way. Perhaps the existence of
something turn nothing into something?

Roger Klang, Lund Scaniae Sweden,
09/08/2011

Efter att Big Bang hade expanderat och följaktligen förlorat
energi i centrum av explosionen som tyngdcentra, så fanns det ingenting som
kunde hålla tillbaka det utvidgande universum. Därmed kunde vakuumet från
ingenting bli den drivande kraften för universums allt snabbare utvidgning. Vilket
i förlängningen innebär att universums utvidgning aldrig kommer att reverseras,
eftersom tyngdcentra i universums mitt försvunnit medans intet utanför
universums gränser tänjer ut universum genom att ”ingenting” påverkar någonting,
eller genom att någonting för att kunna existera i ett ingenting måste utvidga
sig accelererande och därmed bara kan komma till och existera genom att
någonting har en början (Big Bang) vars kraft sprider sig utåt åt alla håll
från sin egen utgångspunkt i rummet. Man måste alltså räkna med den påverkan ”storheten”
ingenting gör på universum! Inte ens ingenting är ingenting, för att någonting
ska kunna existera så måste dess matematiska lagar vara anpassade efter den
påverkan ingenting har på någonting, i det här fallet ett ingenting som tycks
”dra” ut universum i accelererande hastighet. Även om det skulle röra sig om ett
illusoriskt ”sug” så kvarstår universums existens som villkorad i sig självt!
Ett sug som bara kan existera så länge som någonting finns för övrigt.
Existensen av någonting kanske gör ingenting till någonting?

Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 8/9/2011

Gödel’s incompleteness theorem:

In any logical system for mathematics, there are statements of speech that are true, but that cannot be proved.

This statement cannot be true

Must be either true or false.

If the claim is false, it can be proved. Then it must be true. Which is a contradiction, therefore, the claim is true.

This is therefore a mathematical claim that is true, but cannot be proven.

What if the Riemann hypothesis would prove to be true, but is impossible to prove?

____________________________________________________________________

It seems to me, Gödel’s incompleteness theorem gets entangled on its semantics! It is certainly a logical argument based on the theorem, but you cannot use the order in which the words follow, mathematically. What do I mean? Well, the sentence: ”This statement cannot be true” must indeed be either false or true, but if it is false then you should – if it is possible to translate it into a mathematical formula that says something about something other than semantics – replace the words ”cannot be true” with the words ”is not true”, which also makes it true, without the inconsistencies. Y can stand for ”is not true”, and X can represent ”must be true.” A can stand for the opening words ”this statement”.

——————————— X ”must be true” (+)

”This statement” A                                 X or Y, but it cannot be both!

——————————— Y ”is not true” (-) (cannot be true)

The theorem as it appears above the line, perhaps proves that something semantically can be either false or true, though it cannot be proven. But does it prove anything, with mathematics, of the nature of world beyond it? No, it rather seems to disprove the theorem itself! The theorem doesn´t help us understand the world. Perhaps one cannot conclude a solution from the first (”This statement”) with both (”must be true”) and (”cannot be true”) for it to be correct mathematics? Either “This statement” is true or it´s not true, so Y should read ”is not true” if it should be adjacent with ”This statement” A! Furthermore, “Can” is a statement that says that something either is, or is not, but not both at the same time. When you put “not” after “can” (cannot), you are either saying +(can; as in must)–(not) = (-) = (“is not true”) which translates into a mathematical language + (-)= - or with other words it is negative. Or you are saying –(can´t as in not)-(not) = (+) = (“must be true”) which translates into a mathematical language – (-)= + or with other words it is positive and henceforth must be true. Conclusion; “is not true” is the correct wording, and not “cannot be true”! I also have other philosophical examples of how semantics can mess it up, when trying to convey it into logical theorems (read below). The presentation of the criteria (for how we could be considered to have knowledge of anything) is construed by Plato, and problematized by the renowned philosopher E. Gettie. It has been considered an unsolvable problem for many years. The problem is related to Gödel’s incompleteness theorem, because of their semantic nature. I consider myself to have solved the enigma of Gettie’s problematisation of Plato’s theorem:

AN EPISTEMELOGICAL AND RATIONAL CONCLUSION FROM PLATO’S THEOREM AND E. GETTIES EXAMPLE WITH THE WOLF. (Version 10)

1:st example: There runs a train on the tracks past a meadow. On the meadow there is a wolf. The passengers can see the wolf from the train.

According to Plato we require three criteria for enabling us to have knowledge of it.

(1) It should be a conviction.

(2) It must be consistent with reality.

(3) We must have rational reasons to accept it.

All three criteria are met.

2:nd example: Now suppose that, as in E. Getties example, the wolf is actually a dog dressed up as a wolf. A little further behind the dog on the meadow there stands a real wolf. The three criteria are still met, and this is E. Getties problematisation of Plato´s theorem, for the wolf we see is not a wolf at all, and hence the theorem is faulty even if it is true, according to Gettie.

Can we have knowledge that there is a wolf on the meadow (that the theorem is satisfied) by observing the dog, and applying the three criteria? The answer is that we cannot! The theorems correctness is completely independent of our observation of the dog (we do not know that ”wolf” is our costumed dog or that there is a real wolf just behind the dog on the meadow).

Or should we perhaps say that the theorem, on the contrary, are totally dependent on our observations, because our observations results in our belief (1), and our rational reasons to accept it (3). But thereby follows that our observation leads to a faulty conclusion, for the visible wolf is false. The theorem is still true, but Plato’s theorem requires an alternation applied to the unique situation.

(1) It should be a conviction.

(2) It must be consistent with reality.

An omniscient archangel must be the judge of whether the theorem is consistent with the real situation. Or in other words:

(3) ONE must have rational reasons to accept it.

Thus premise (3)’s rationality (as above) is not based on observations from our side. By changing premise (3) to; one must have rational reasons to accept the belief, we move the decision for what is rational from our self, to an omniscient archangel. One objection you might come up with is that one can say that premise (2) is not needed then, because to claim premise (2), is the same as to claim premise (3).

The ideal type theorem itself is not critical to getting an epistemological answer to an investigation of the rational conclusion of the theorem. The key is to know when a rational answer emanates from the premises, not when a premise is rational. ”A rational answer” is comprehensive of the whole situation with the wolf and takes into account both the wolf and the dog as distinctive entities (even in mathematics!). The premises (1),(2) and (3) have not led to a rational answer to Plato’s theorems inconsistencies in this unique situation from Gettie’s example with the wolf and the dog simultaneously located on the meadow but where we only see the dog, because that is what the whole point with Gettie´s fictional example is, that Platos theorem is inconsistent. Here the archangel in my modified third premise, come into the picture.

In one example from Plato’s original theorem, all of Plato’s original premises are not fulfilled: Say that on one occasion there is a dog dressed up as a wolf on the meadow (premises 1 and 3 are satisfied), while there is not a wolf behind the dog (premise 2 is not fulfilled), then we cannot draw a correct conclusion that the ”wolf” is actually a dressed up dog, as long as we are on the train. If we had been able to draw a correct conclusion, it would not have been our belief that there is a wolf on the meadow.

In the following example from Plato’s original theorem, all of Plato’s original premises are not fulfilled: Say that on one occasion there is a dog dressed up as a wolf on the meadow (premises 1 and 3 are satisfied), while there is not a wolf behind the dog (premise 2 is not fulfilled), then we cannot draw a correct conclusion that the ”wolf” is actually a dressed up dog, as long as we are on the train. If we had been able to draw a correct conclusion, it would not have been our belief that there is a wolf on the meadow.

In our second example from above (read 2:nd example in bold red and black letters above), from Plato’s original theorem, a wolf is standing behind the dog, and all three premises are met. On this occasion, we cannot draw a correct conclusion based on our position on the train (a correct conclusion would be as seen from a correct supervision of an omniscient archangels judgment about what constitutes a proper conclusion), that there is a wolf in the meadow, because we do not see it, we only see the dressed up dog. We believe however that the conditions are in order, (which they actually are, but not as we think, because we believe that the dog is the wolf on the meadow), and from it derives a conclusion that happens to be true, based on our false beliefs and Plato’s original premise, (from which I say that we have achieved an “Accidental Conclusion”, which we may call it). It also requires that the dressed up dog really looks like a wolf for us to be able to draw a true (but not overall correct) conclusion. If there had been a water fountain or a Dachshund dressed up in front of the wolf rather than a German shepherd dog dressed up, we had never come to the conclusion that there is a wolf on the meadow, by looking at the fountain or Dachshund. The conclusion is true in this our other example, where all three premises complied with the conclusion, but it is not a correct one. For this to be a correct conclusion requires that the premises implicitly take into account all the underlying facts. (Read and compare with Gödel’s incompleteness theorem!) Again; the theorem itself is not of crucial importance. The key is to determine when the premises involve a rational response. And here is where the archangel and my modified third premise comes to use, for here it is the archangel’s insight that is the standard, and not my insight, and from that follows a rational answer to the theorem. The fact that the original theorem is true in this unique situation where we see the dog but not the wolf, is a pure coincidence (read blot on Plato´s behalf) and not relevant to how we should set up the premises properly. To draw a true conclusion based on faulty underlying facts is something that has happened before in history. For example, there was an ancient Greek who said that the earth was round long before anyone else had thought of it, and he founded this conclusion from that the shadow the earth cast on the moon could not be a likeness of the Earth’s shape, if the earth was flat. He believed that the earth cast its shadow on the moon, when in fact the moon (usually) is shaded by itself and its position relative to the sun as seen from our perspective. In light of this, Plato’s original theorem appears quite absurd, and Gettie’s situation with the wolf in the context of Plato’s theorem is revealing deeper thoughts about the nature of epistemology, how we humans are limited and how we can be wrong without realizing it. I don´t think that Gettie was conscious about it, but that is what Gettie’s example implicates. The theorem ”proves” more than it can prove, just as the moon’s shadow can do for those who have certain beliefs.

There is another way of going about Plato’s inconsistent theorem. The belief ((1) we believe there is a wolf in the meadow) and the rational reasons ((3) we have rational reasons to accept that there is a wolf in the meadow) with ((2) There is a wolf in the meadow) may seem to be waterproof as a logical construeance, but the premise (2) should be read/understood and set up like this: (it must be consistent with reality, and the whole complete reality with every underlying fact taken account for) = (the wolf is false, but there is another wolf in the meadow that we do not see), if the belief is to conform with truth. This is how we must adopt the adapting of the situation with the wolf and the dressed up dog in premise (2) I think. Had we just said (2), there is a wolf in the meadow, yes, it would have been correct, but should we allow the reality of our second premise to be so simplified as to say “It must be consistent with reality”? If so, the premise would not be completely true, or at least not entirely complete. Look at the example with the costumed dog which had a wolf behind it. We have rational reasons to accept the belief that there is a wolf on the meadow when we drive by in the train, according to the original theorem. We have the illusion of the dog as a wolf. But coincidently there was a wolf on the meadow. Leaving aside premise (2), here in the form: “it must be consistent with reality, and the whole complete reality with every underlying fact taken account for”, is premise (1) and premise (3) merely cosmetic? They are at least “ideal types” construed from our own shortsighted perspective, but still inconclusively construed since they in Plato’s original theorem are not based on any actual situation in an all in all complete situation with at least as in this case, the dog and the wolf in E. Gettie’s example. Premise (1) and premise (3) are merely convictions, which by chance happens to mess it up in at least one of the cases above, where the wolf and the dog coexisted on the meadow simultaneously, in Gettie’s example – hence ”Accidental Conclusions”.

In conclusion, we have to revise Plato´s theorem, or abolish it as a whole. And E. Gettie’s example reveals more about the world than he thought it would.., probably. I´m sorry I in previous versions 1-9 did not recognize Gettie’s genius potential!

Conclusion 1: One has to have rational grounds for accepting the belief.

Conclusion 2: Convictions leads to ”Accidental Conclusions.”

Conclusion 3: The costumed dog must look like a wolf, and not a Dachshund or a water fountain, for the theorem to work.

Conclusion 4: The theorem proves more than it can prove, by the principle “the earth casts its distinctive shadow on the moon, and therefore the Earth is round”, which is false for some part.

In a textbook used at Lund University in the B course, called ”Philosophy of Language a contemporary introduction” by William G. Lycan from University of North Carolina, chapter 13 on ”Implicative relations”, page 198 it says to read in the first lines: ”Sentences entail other sentences, and in that strong sense imply them. But there are several ways in which sentences or utterances also linguistically imply things they do not strictly entail.”

It describes the chapter’s content very briefly. Anyway, in this chapter you can read an interesting thing that you can directly connect to and make of use to Getties problem without that Lycan, or rather Grice, seems to have had any intentions in that direction.

There you can read: ”-Here as in many cases, a good way to investigate the nature of these different kinds of implications, is to ask about the penalty or sanction that ensues when an implicatum is false. When S:1 entails S:2 and S:2 is false, the penalty is that S:1 is false. When S:1 semantically presupposes S:2 and S:2 is false, then S:1 is sent ignominiously to zip. When someone utters S:1, thereby conversationally implicating S:2, and the conveyed meaning or invited inference S:2 is false, then the penalty is that, even if S:1 is true, the speaker´s utterance is misleading. If S:1 conventionally implicates S:2 and S:2 is false, then S:1 is misworded even if not false.”

One can imply and translate this into Gettie’s example with the wolf directly like this:

”-Here as in many cases, a good way to investigate the nature of these different kinds of implications, is to ask about the penalty or sanction that ensues when an implicatum is false. When a ”wolf” on the meadow (S:1) entails a belief (S:2) and the belief (S:2) is false, the penalty is that the wolf (S:1) is false. When the wolf (S:1) (semantically) (I here chose to put this word within parentheses) presupposes a belief (S:2) and the belief (S:2) is false, then the wolf (S:1) is sent ignominiously to zip. When someone utters wolf (S:1), thereby conversationally implicating a belief (S:2), and the conveyed meaning or invited inference of the belief (S:2) is false, then the penalty is that, even if the wolf (S:1) is true, the speaker´s utterance is misleading. If the wolf (S:1) conventionally implicates a belief (S:2) and the belief (S:2) is false, then the wolf (S:1) is misworded even if not false.”

To translate this, one must resort to some drastic interpretations. Among other things, one must interpret the following sentence – ”When someone utters Wolf (S: 1), thereby conversationally implicating a belief (S: 2), and the conveyed meaning or invited inference of the belief (S: 2) is false, then the penalty is that, even if the wolf (S: 1) is true, the speakers utterance is misleading.” – as utterances always are misleading regardless of whether they are true! But thereafter a complementary interesting thing is mentioned, namely: – ”If the wolf (S: 1) conventionally implicates a belief (S: 2) and the belief (S: 2) is false, then the wolf (S: 1) is misworded even if not false.”

Also the philosopher Bertrand Russell addressed the self-contradictory logical problems one can construe with semantics and set up in equally contradictory theorem, in Russel’s paradox or ”Performative Contradiction”. The paradox is as follows: When people say; ”all truths are relative” they make an absolute claim, and thus it becomes a contradiction in terms. I can answer with saying that; if all truths are relative, they are not truths, they are but a misch-masch or a composite of separate truths and non-truths that need to be figured out separately, just like with this statement in red by Bertrand Russel, or as I did with Gödel´s incompleteness theorem above. Either “the truth” (or in other words – the claim) is true, or it is false, but it cannot be half true in between!

Roger Klang, Lund Scaania Sweden, updated version again (version 10), first translated into English 9/3/2011.

Lukas 9:49, 9:50:

Johannes sade: ”Mästare, vi såg en man som drev ut onda
andar i ditt namn, och vi försökte hindra honom eftersom han inte följde med
oss.”

Jesus sade till Johannes: ”Hindra honom inte. Den som inte
är emot er, han är för er.”

Se även Markus 9:38-9:41

Men i Matteus 12:30 säger Kristus; ”Den som inte är med mig
är emot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar.”

Dessa uttalanden av Kristus är synbarligen en motsägelse.
Jag är kanske ensam i världen om att hitta en synbarlig motsägelse i någonting
Kristus själv har sagt? Jag är intresserad av din förklaring till den
synbarliga motsägelsen! Kan du skriva om detta på din hemsida? Naturligtvis har
jag en förklaring också, det finns ju ingen anledning att döma ut mästaren
Kristus som en bedragare bara för detta. Min förklaring går ut på att överlappa
Jesus citat i sista delen av;

Matteus 12:30 ”…och den som inte samlar med mig, han
skingrar”

med Lukas 9:50 ”Den som inte är emot er, han är för er”,

vilket med en liten omskrivning blir; ”Den som inte är emot
Kristus samlar, och skingrar följaktligen inte (jämför Matteus 12:30), vilket
betyder att han är för Kristus (jämför Lukas 9:50)” så det blir ingen
motsägelse till det första stycket i
Matteus 12:30 ”Den som inte är med mig (Kristus) är emot mig…” Alltså är Kristus
båda uttalanden inte bara inte en motsägelse, utan de är också
kompletterande och vattentäta semantiskt tolkade, såväl som religiöst tolkade
som den gudomliges felfria ord. Jag har ännu inte hittat en tolkning av Kristus
egna ord som en helhet eller var för sig, som ens kommer i närheten av att
vederlägga Kristus egna ord som en helhet eller var för sig. Men ett tag var
jag lite orolig.

Någon gav mig
följande ögonöppnare: Det finns inte en chans för judarna att bevisa att deras
väntade frälsare är den sanne Kristus, eftersom Romarna år 70 AD förstörde
folkbokföringsregistret som skulle kunna härleda deras Kristus ättelinje
tillbaka till David och Abraham. Så om Kristus kommer så kan man inte bevisa hans
legitimitet som den frälsare GT talar om. De skriftlärda judarna på Jesu tid
kunde på grund av att Jesu ättelinje kunde bevisas inte hävda att Jesus var en
bedragare på dem grunderna. Vad har du att säga om det? Denna sista frågan är
min egentliga fråga till dig.

Det
är inte enbart en ynnest av Gud att begåvas med Mod; bra utseende; intelligens;
eller en kärleksfull uppväxt. Dessa är de fyra djävlarna som kan leda en till
fördärvet! Rätt använt så är dem en välsignelse; om man använder dem för andra
människors välbefinnande.
 Att ha mycket av de tre första men
litet av den fjärde, fast använda dem rätt och med gott samvete, skapar olust
hos många som har mycket av den fjärde faktorn. Det är som vore dem blinda. Citat; Roger
Klang

Mvh Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 21/8/2011

Ötzi var en distingerad person i
sin klan, det vet man för att han dog med en exklusiv kopparyxa i sin ägo. Att
inte yxan blev stulen pekar på att det var någon av hans egna som mördade honom
(jämför alla siffror 1). En av teorierna är att Ötzi blev ritualmördad i
bergen. Det som talar emot det är att Ötzi hade sår på kroppen, som hade börjat
läka, från en strid några dagar tidigare(2).

Jag menar att även det faktum
att Ötzi befann sig på en av Alpernas bergsryggar när han blev mördad, och
därmed följaktligen befann sig på det enda stället i bergen där man bekvämt
kunde ligga i bakhåll och spana på honom utan att riskera upptäckt ett antal
personer, tyder på att det var överlagt mord. En annan sak som slog mig var att
ett rituellt mord knappast skulle begåtts på en alptopp där ingen fanns att
bevittna det. Jag tror att vi kan stryka teorin om att det var ett ritualmord,
av flera anledningar, som även de flesta forskare anser.

En andra teori är att Ötzi
mördades av en rivaliserande klan. Jag tror inte på detta då det förefaller
konstigt att en sådan klan, på andra sidan alperna, skulle först ha fått reda
på att den som uppenbart var deras fiende – Ötzi – planerade att ta sig till
deras sida och därtill veta att han skulle färdas ensam tillråga på allt, för
att sedan ta sig upp i alperna och lägga sig i bakhåll någonstans vid gränsen
till Ötzis territorium mot den ensamme (förmodat) Ötzi. Nu kan ju Ötzi ha
blivit mörbultad i ”Österrike” alternativt ”Italien”, på motståndarsidan
förstås. Men som ni ska få se om ni läser vidare, så tror jag att Ötzi kom från
”Italien” eftersom det troliga tillvägagångssättet (i alla fall så skulle jag
ha gått tillväga så) vid själva mordet en kort tid efter mörbultandet av Ötzi,
logiskt sett borde medföra att Ötzi passerade bergsryggen från den ”italienska”
sidan (han hittades på den österrikiska sidan och måste då följaktligen ha
blivit mörbultad i Italien, och sannolikt av sina egna, om min teori om
tillvägagångssätt för själva mordet stämmer, läs vidare)(2). Jag kommer härefter att referera till
Österrike och Italien när jag talar om ”gränsstater”. Detta är teori två
och tre – rivaliserande klan, alternativt inre klanrivalitet.

En fjärde teori är att Ötzi
skulle varit en slags tullman, som mördades av smugglare. Jag ställer mig
starkt skeptisk, i synnerhet som han dog ensam! Varför skulle en tullman som
riskerar att stöta på livsfarliga smugglare vara ensam när han arbetar? Alla
visste väl att det var oroliga tider, i synnerhet en tullare. Dessutom så var avståndet
mellan bågskytten som dödade Ötzi och Ötzi själv relativt stort. Pilen hade
gått in i ryggen snett underifrån(3) och stannat innan hjärtat, men kapat en
artär så att Ötzi förblödde. Hade det varit tullmän som mördade Ötzi så skulle
kopparyxan beslagtagits. Om det istället hade varit smugglare som dödade en
tulltjänsteman (om vi förmodar att Ötzi var det) så skulle kopparyxan också ha
stulits. Fast en tulltjänsteman skulle knappast ha haft en kopparyxa i sin ägo,
så det scenariot kan vi stryka. Men så var inte fallet, kopparyxan blev inte stulen utan låg kvar fem meter
ifrån kroppen när man upptäckte den 5000 år gamla mumien.

Så här tror jag att det gick
till: Att pilen inte träffade med full kraft, och att den träffade i ryggen,
tyder på att Ötzi försökte fly och därmed lade lite distans mellan sig och
bågskytten. Att pilen träffade bröstkorgen snett underifrån tyder på att
mördarna (pluralis!) låg i bakhåll strax bakom bergsryggen som Ötzi passerade,
på den österrikiska sidan så att de kunde spana efter honom med fri sikt utan
att riskera att bli upptäckta från långt håll eller bli upptäckta från av
mördarna lämnade spår i snön när Ötzi kom uppför krönet från den italienska
sidan. Mördaren hade några män utplacerade efter krönet bakom någon sten eller
under kamouflage på den österrikiska sidan, placerade så att han inte skulle kunna
fly åt något håll om miljön tillät detta. (Åtminstone så skulle jag ha försökt
arrangera det så, men det är helt beroende på miljön på berget vid
vandringsleden.) Ötzi såg männen dit näsan pekade först lite längre ned på
berget på den österrikiska sidan och vände och sprang uppåt, varpå han blev
beskjuten i ryggen av bågmannen(3). Man vet nämligen att Ötzi blev skjuten i
ryggen snett nedifrån. Och detta hände på den österrikiska sidan där Ötzi blev
funnen med huvudet mot bergskrönet till den italienska sidan sett. Ötzi måste
alltså ha färdats från det italienska hållet(1)! När man väl slagit fast att
Ötzi kom från Italien, så kan man dra slutsatser som annars skulle betraktats
som lite vilda. Läs vidare!

Men varför hade Ötzi sår på kroppen från några dagar tidigare? Och
varför tog mördarna inte den värdefulla yxan med sig, och varför drog mördaren
ut pilskaftet? Och varför trodde Ötzi att han gick säker ensam på sin vandring.
Han gick ju ensam, för om någon av Ötzis män (förmodat) hade lyckats fly så
skulle de uppenbara fördelarna för mördarna med att lämna yxan kvar vara borta,
i annat fall så skulle de också ha varit mumifierade och man skulle ha funnit
dem samtidigt som man fann Ötzi 5000 år senare. Och varför finns det en
kyrksten som beskriver mordet i detalj om nu mordet var så hemligt att mördarna
lämnade kvar yxan? Jag har ett bra svar på allt detta!

Jag tror att Ötzi var en
Italiensk herreman som höll på med ett klaningifte med någon prominent person
från den österrikiska sidan. Detta ogillades av någon rival på den italienska
sidan(1), som dittills hade hållit låg ton eller åtminstone försökt hålla det inom
en relativt snäv krets. Jag tror det för att Ötzi tog risken att ensamvandra
över gränsen, sannolikt vad han trodde var i smyg. Jag tror att Ötzi redan höll
på att förlora sin roll som klanledare för en relativt stor by, annars skulle
han inte planera för att lämna sin by ensam i en ödesstund, för ett
giftermålsarrangemang, förmodligen ett hemligt sådant tills bröllopet var tänkt
att äga rum. Han måste ju ha planerat
sin vandring om mitt och andras (forskares) antagande om att Ötzis död
föregicks av en inre klankonflikt stämmer, så att antagonisten kunde placera
några män i ett bakhåll när denne fick information om avfärden. Han kunde
knappast ha fått informationen om Ötzis planerade avfärd från Ötzi, vilket
pekar på förevarande och samtida intriger (alternativt en omvänd kausalitet -
att förevarande och samtida intriger gjorde att Ötzi inte gav informationen
till antagonisten – resultatet blir detsamma). Tillvägagångssätt som detta och
den förmodade bröllopsplaneringen, talar för att varken Ötzi eller hans
antagonist var några ungtuppar, utan de var familjefäder med vuxna barn, om det
nu är ett riktigt antagande. Ötzi kan inte ha haft många betrodda vid
tidpunkten för sin avfärd eftersom han valde att färdas ensam. Det kan därför
vara att Ötzi visste att det fanns en informatör i hans egna led. Eller så
behövde han varje man i den egna byn. Och med tanke på att Ötzis antagonist
hade betrodda män att avvara för två separata överfallsplatser (se parantes 4
nedan), så verkar det motsägelsefullt att Ötzi blottade sig så rejält genom att
vandra ensam. Fast om Ötzi var en risktagare, en A-personlighet, en spelare med
ledaregenskaper vilket sannolikt var fallet, så verkar båda hypoteserna vara
riktiga – han behövde varje man i byn och färdades därför ensam. Dessutom måste
byn ha bestått av minst 100 personer för att någon skulle kunna vara i stånd
att mobilisera minst ett tiotal man utan att det märktes att dessa män lämnat
byn minst en dag i förväg innan Ötzi gjorde det. De måste dessutom ha vandrat
en omväg för att inte lämna spår efter sig på den gängse klättringsleden där
Ötzi skulle komma att gå. Det enda stället de kunde ligga i bakhåll på i
Alperna var därför på en bergsrygg, annars skulle det synas att mördarna gått
före och hur många de var.

(4) Ötzis halvläkta sår tyder på
att mördarna hade tagit det säkra före det osäkra och lagt sig i bakhåll på två
olika ställen, först i skogen på den italienska sidan och sedan på bergsryggen,
men misslyckats vid det första tillfället där Ötzi flydde. Enligt
undersökningar av Ötzis tarmsystem och magsäck framkommer det att Ötzi först
besteg berget, bara för att vända och bege sig neråt igen, för att sedan
återigen bege sig uppåt samma väg som han gick ner. Det kan bara tyda på två
saker, tillsammans eller var för sig:

A) Ötzi hade sin familj kvar i
byn och han fruktade för deras liv.

B) Ötzi fruktade vad som väntade
honom vid bergsryggen.

Det är troligt att Ötzi valde
att fortsätta över bergsryggen nattetid, men det är också troligt att Ötzi
färdades över Alperna vid fullmåne, som man kan anta att alla gjorde på den
tiden. Att han först vände och gick nedåt, utan att bli attackerad nedvid, tyder
också på att ingen brydde sig om att förfölja Ötzi efter den första attacken. Detta,
(4), styrker min delteori om två separata överfall av olika gärningsmän men med
samma intrigör kvar i byn, och det styrker även forskarnas teori om att det var
just en inre klanstrid som låg bakom Ötzis död. Italienarna var de enda som
visste att Ötzi skulle passera där han passerade vid den speciella tidpunkten
och platsen. Några lade sig i bakhåll och mördade Ötzi som beskrivet. De var
tvungna att lämna kvar kopparyxan eftersom Ötzi var klanledare och klanen
befann sig i Italien dit de skulle retirera senare(1), annars skulle de
antagligen ha straffats för regalmord. Jag slår vad om att Ötzi fruktade ett
angrepp på toppen av Alperna, efter det första överfallet som förmodligen tog
plats i en skog eftersom han undkom eventuella bågskyttar den gången! Men Ötzi
var inte vem som helst, han var en klanledare och en modig man, och vägen till
toppen var den rakaste och snabbaste om ifall mördarna förföljde honom. Detta
räknade mördarna med var troligt att Ötzi skulle göra, de kände ju Ötzi. Ötzi
kunde inte vända då han visste vem det var som hade låtit överfalla honom och
visste att det hållet skulle vara det första att genomletas. Hans enda chans
var att fortsätta snabbaste vägen till den norra sidan av Alperna och hämta hjälp
av sina nyfunna allierade där. Mördarna drog ut pilen i Ötzis rygg för att
lämna så få spår efter sig som möjligt, kanske fruktade de att det italienska
träslaget på pilskaftet eller fjädrarna skulle avslöja dem. I stundens hetta så
insåg de inte att just detta skulle kasta skuggor på dem om Ötzis kropp blev
upptäckt. Varför? Låt oss vända på steken och se det från en kriminologs ögon: Någon
hade försökt att dölja sin identitet (mördaren) genom att dra ut pilen (spetsen
blev kvar). Dessa några lämnade kvar den värdefulla kopparyxan, så det var
knappast av snålhet de drog ut pilen. Det var inte heller av rädsla för att bli
utan ammunition som de drog ut pilen, eftersom Ötzis mördare bröt av flera av Ötzis pilar på stället. Hade det varit
en eller flera rövare, så hade han/dem
inte brytt sig om att dra ut pilen, men de hade tagit kopparyxan. Men nu var
det några av Ötzis stammedlemmar från den egna byn, och då synes det logiskt -
i en kriminologs ögon – för gärningsmännen att dra ut pilen men lämna kvar
kopparyxan. Detta är ett gott indicium (som även avslöjar motiv till mordet)
som sagt var, men det är inget bevis. (Som om bevis skulle vara ett krav för
handling vid neolitisk tid, när man har ett så starkt indicium. Bevisföring på
den tiden var det för övrigt knapert med.) Och tillvägagångssättet kan säkert
styrkas, av vilka poliser, åklagare, advokater, domare och nämndemän som helst,
varandes en kriminells (i detta fall en regalmördares) typiska förfarandesätt.
Kyrkstenen med beskrivningen av mordet då? Varför tog inte mördarna med sig
yxan om de nu var så glada för att skryta genom kyrkstenar? Kyrkstenen
förklarar jag med att mördarna var framgångsrika med att klättra på den sociala
stegen efter mordet. Kyrkstenen var alltså tillkommen efter att läget hade
stabiliserats för de nya klanledarna, kanske en eller flera generationer
efteråt, när mördarna hade byggt upp sitt imperium och mordet hade förvandlats
till ett hjältedåd. Men för att det ska vara sant så måste ingifte ändå ha ägt
rum någon gång senare mellan någon i den nya klanen och österrikarna, eftersom
kyrkstenen hittades i Österrike. Alternativet till kyrkstenen (som från början
inte var en kyrksten eftersom detta ägde rum för 5000 år sedan) är lite
långsökt, nämligen att mördarna avslöjades när kroppen hittades av österrikarna
för 5000 år sedan, och det konstaterades att en pil dödat Ötzi – allt enligt
min kriminologs resonemang – och att det slumpade sig så att kroppen inte gick
att bära hem på grund av oväder som sedermera täckte kroppen med snö och is
vilken aldrig smälte igen och därmed omöjliggjorde att kroppen återigen blev
funnen. Förrän för lite mer än ett decennium sedan. Kopparyxan låg en bit ifrån
kroppen (fem meter), och med lite otur skulle den kunnat ha gömts i snö när
kroppen först blev funnen vid tiden. Allt hänger på hur exakt ett oväder slår
till, eller hur naturen tedde sig vid tidpunkten när kroppen förmodat blev
funnen för 5000 år sedan, för dels så måste yxan vara dold i snö utan några
spår efter sig, men dels så måste ändå kroppen vara anträffbar i snön. Kopparyxan
är det första ett räddningsteam skulle ha letat efter. Man kan tänka sig ännu
mer vilda spekulationer om Österrikiska mördare som bytt sida, men då pratar vi
konspirationsteorier.

Jag vill be om ursäkt för
eventuella reiterationer i texten som ibland kan uppstå för att kausala samband
överlappar varandra i mina slutsatser.

Roger Klang, Lund Scaniae den 12/12/2009

Jag vill inte beröva de bokstavstroende Bibeltroende sin
tro! Och det är därför som jag inte framhärdar i det här teoretiserandet som
jag har kommit med här. Men samtidigt vill jag inte förneka mina egna
konklusioner och min egen övertygelse, och därför så lägger jag ut detta på min
föga besökta vetenskapsblogg och min filosofiblogg – igen – och bättre och mer
ingående förklarat denna gång. Jag skulle kunna ha gått ut och krossat de
bibeltroendes tro, men jag vill inte, i synnerhet som jag själv är Kristen (!)
i den meningen att jag tror att Kristus var övernaturlig och Guds son, dock är
jag inte bokstavstroende när det kommer till GT. Den som läser detta och är
Bibeltroende gör det alltså på egen risk. Är du Kristen så tycker jag inte att
du ska bry dig om att läsa detta inlägg, i alla fall inte om du är Bibeltrogen!
Och heter du Christer Sturmark eller Richard Dawkins och läser det här så ska
du veta att om du publicerar det eller snor det på ditt eget vis för att trycka
ned i halsen på de Kristna så stämmer jag dig, för det är mina tankar och
enbart mina tankar och dessa ska inte tvingas på Kristna religiösa
människor, för jag respekterar deras tro, och livsval märk väl. Självklart kan
det här, lika lite som något annat som skrivits eller sagts, motbevisa Guds
existens. Men det kan motbevisa delar av GT:s sanningshalt på ett ovedersägligt
sätt, för den bokstavstroende. Jag har inte medvetet letat efter argument mot
Bibelns historiska kärna, de har bara dykt upp i min hjärna, som så många andra
teorier här på min vetenskapsblogg, konstigt nog.

__________________________________________________________________________________

Skapelseteorin

En skapelseteoretikers förklaring till att två djurarter,
eller för den delen en människa och en chimpans kan likna varandra, inte är för
att vi genetiskt är släkt med varandra, eller ställt på sin spets – att vi
människor skulle ha evolverat från chimpanser. Istället så har likheterna att
göra med praktisk funktion, precis som två bilar av olika märken med mer eller
mindre nödvändighet måste ha fyra hjul, hjulaxlar, en motor, ett chassi, en
kaross och en ratt för att vara funktionella. Skapelseteoretikerna menar att
Gud inte är dum (vilket är sant), och därför kan använda en framgångsrik
biologisk konstruktion många gånger om, även om det alltid finns anatomiska
olikheter mellan arter också. Enligt skapelseteoretikerna så har Gud även
skapat varelser som det var meningen skulle leva i likartade miljöer (fast de
ändade upp på olika kontinenter ibland), och därför så kan varelsernas
fysionomi likna varandra till förväxling. Är jag rättvis i denna beskrivning? De
flesta landdäggdjursarter har alla fyra ben, dessa och andra likartade
praktiska funktioner existerar sida vid sida med fantastisk artrikedom, skapade
av Gud separat vid ett och samma tillfälle enligt skapelseteoretikerna.

DNA gör sitt intåg. Skapelseteoretikerna anpassar så småningom sin teori.

Detta var skapelseteoretikernas vision innan DNA:et
upptäcktes, sedan dess har skapelseteoretikerna(?) lagt fram en ad hoc-teori om
mikroevolution. Och mikroevolution är ju sann under alla omständigheter. Men
jag menar att det inte kan vara så som jag beskrev i ovanstående stycke under
strecket om skapelseteorin, och mikroevolution kan inte eliminera förekomsten
av makroevolution enligt min teori här nedan. Mikroevolution kan inte härledas
från att alla arter är släkt med varandra DNA-mässigt och arter har alltså inte
evolverat från andra arter, enligt skapelseteoretikerna. Vi har fortfarande
skapats separat som arter vid ett och samma tillfälle med egna unika men ibland
liknande kromosomer och DNA arter emellan. Likheterna i kromosomuppbyggnad och
DNA arter emellan har enligt skapelseteoretikerna samma praktiska ursprung som
skapelseteoretikerna tillskrev fysionomiska likheter typ Guds skapande
funktionella ”mallar” redan tidigare (fyra ben för däggdjur etc.). Är detta en
just beskrivning?

Criss cross.

Detta argument kan dock inte stämma! Om skapelseteorin är
sann så måste Gud ha varit inkonsekvent när han skapade i det att han var
konsekvent när han skapade fysionomiska mallar (typ fyra ben, en lever, två
njurar etc. för däggdjur), men han var inkonsekvent när han tilldelade djur som
liknade varandra (men kom att bli skilda åt geografiskt antingen för sextusen
år sedan eller typ sextio miljoner år sedan när Pangea bröts upp i subkontinenter,
beroende på vilka preferenser man har; det har egentligen ingen bäring på
argumentets validitet när Gud skapade)
deras DNA om man med inkonsekvent menar att han inte följde samma övergripande
skapande paradigm som med varelsernas fysionomi. Läs vidare för att förstå: På
Darwins tid och före 1950-talet och DNA:ets upptäckt så styrktes skapelseteorin av att det fanns djur som liknade
varandra till förväxling på helt olika kontinenter, förmodligen så liknade de
varandra för att de lever i samma typ av miljö tyckte nog både
skapelseteoretikerna och Darwinisterna som därför bägge hade ett valitt
argument. Vi får här bortse ifrån att det finns bevisligen geologiska fossiler
över hela jordklotet av idag utdöda djurarter, och att universum och jordens
uppkomst (med dess fossiler) kan spåras upp till miljardtals år tillbaka, för
att man ska kunna ta skapelseteorin på allvar. (Det är svårt att förstå hur
kristna kan köpa konceptet om Universums skapelse och ålder, men bortse från
fossila efterlämningar i marken över hela jorden så att de ska kunna få
historierna om skapelseberättelsen, Edens lustgård och Noahs Ark bekräftade av
Bibeln som är skriven, översatt och tryckt av människor, inte av Gud.) Djur som
enligt teorin Darwins utvecklingslära och de simplaste geologiska och
paleontologiska lärdomar hade varit separerade från varandra på de olika
kontinenterna i miljontals år och som stod högt upp på näringskedjan, och som
ibland liknade varandra fysionomiskt till förväxling. Men det var
skapelseteoretikerna som hade det bästa argumentet då (om vi endast ska utgå
ifrån anatomin på många av de
djurarter som lever idag och hålla oss till en och samma disciplin som
skapelseteoretikerna alltid försöker göra med skygglappar för ögonen trots att
de ser evolutionsbiologi som en pseudodisciplin), före DNA:ets upptäckt; att
alla varelser hade blivit skapade vid ett och samma tillfälle för sex-tolvtusen
år sedan eller någonting sådant, eftersom Darwinisternas
argument för varför två helt olika djur på två helt olika kontinenter kunde
vara vad de trodde identiska var mer av ett ad hoc-argument, då evolutionen
förutsattes (och förvåningsvärt nog förutsätts) vara en slumpartad förändring.
Är detta rimligt så långt? Men idag så bevisar det att skapelseberättelsen inte
är bokstavligen sann. Låt mig förklara förenklat;

Låt oss för exemplets skull anta
att Opossum och Pungråtta inte är samma djurart. (Nu tror jag att det är samma
djurart, men det finns exempel på andra djurarter som lever på samma kontinent och som liknar varandra genetiskt
mer än andra arter utan att för den sakens skull vara samma art eller kan para
sig med varandra (med undantag för arterna Åsna och Häst som kan para sig med
varandra i ett led och därmed synes bekräfta evolutionsteorin.) Och dessa
djurarter, Opossum och Pungråtta, lever bägge i Afrika utgår vi ifrån här. Låt
oss sedan anta att det finns ett annat högstående djur som lever i Sydamerika,
och som fysionomiskt är jättelikt den afrikanska Pungråttan, för att de lever i
samma typ av miljöer och äter ungefär samma typ av föda och har
egenskapsmässigt likartade karnivorer som livnär sig på dem, eller konkurrenter
om mat som har ungefär samma typ av egenskaper som konkurrenterna i Afrika har
med den afrikanska Pungråttan, alt. är omgivna av djur som lever på andra
nischväxter både i Sydamerika och Afrika, alltså andra djur som lever i symbios
med nämnda djur. Ju fler av dessa kriterier som är uppfyllda, desto större
sannolikhet att djuren ifråga ser likadana ut och har ungefär samma fysionomi
på de olika kontinenterna (vilket talar emot evolutionen som slumpartad som
Darwin beskrev den, men det är också det enda valida argumentet, mot den
klassiska evolutionsteorin som jag förresten har reviderat på min vetenskapsblogg).
Opossumen och Pungråttan i Afrika, har mycket lika DNA eftersom de är så
närbesläktade säger vi här, men de liknar inte varandra lika mycket fysionomiskt
ut och invändigt som ”Pungråttan” i Sydamerika liknar Pungråttan i Afrika. Om
skapelseteorin är riktig så förväntar man sig att ”Pungråttan” i Sydamerika ska
ha mer lika DNA som Pungråttan i Afrika, än Pungråttan i Afrika har lika DNA
som Opossumen
i Afrika. Men den enda likheten mellan Pungråttan i Afrika och ”Pungråttan” i
Sydamerika är fysionomisk, för den Sydamerikanska ”Pungråttan” är i själva
verket ingen Pungråtta genetiskt. Alla däggdjur har naturligtvis en mycket lika
genpool, men det spelar ingen roll, det har inte med saken att göra för det som
har med saken att göra är att den här till förväxling lika ”Pungråttan” i
Sydamerika skiljer sig mer åt genetiskt från Pungråttan i Afrika än två närmare
besläktade men fysionomiskt mera olika arter i Afrika gör. Och därmed faller
hela argumentet om att livet på jorden är 6000 år gammalt, skapat av en Gud som
är rationell i sitt skapande eftersom han använder framgångsrika recept många
gånger. Fysionomiskt lika djur = mer lika DNA, gäller inte mellan kontinenter som det gäller inom kontinenter för högstående djurarter! Men det är inte riktigt
rätt att säga att Gud inte kan skapa olika djur DNA:mässigt olika på olika
kontinenter. Det som indikeras är snarare att evolutionsteorin blivit mer
logisk, med mitt resonemang. Inte som detaljerad teori, eftersom det knappt
finns någon detaljerad evolutionsteori, men väl som övergripande hypotes.
Därmed så stärks evolutionsteorins validitet betydligt skulle jag vilja säga, och
dessutom på bekostnad av skapelseteorin eftersom denna motbevisas samtidigt som
evolutionsteorin styrks, eftersom om skapelseteorin är sann så har Gud inte
varit konsekvent när han skapade, och hela idén med likartade konstruktioner
och DNA som skapats av Gud vid ett och samma tillfälle för 6000 år sedan enligt
idén med ”likartade bilar, fast olika märken” faller på grund av resonemanget
ovan som Gör skapelseberättelsens Gud irrationell när han skapade. Läs vidare
för att få reda på varför historierna om Edens lustgård och Noahs Ark inte kan
rädda skapelseberättelsen:

Noahs Ark

Utan att gå in på Bibelns
bokstavssanningshalt så kan man säga att det faktum att det finns flera olika
kontinenter särskilda från varandra under miljontals år, med en mängd olika
djurarter i, inte precis talar för de bokstavstroende som tror på paradiset
Edens lustgård och Noahs Ark. Anta att alla djur emanerade från Edens lustgård.
Anta sedan att det regnade i fyrtio dagar och fyrtio nätter så att hela jorden
lades under vatten på Noahs tid, och att Noahs Ark landade på berget Ararat med
djur som kom från en och samma kontinent, hämtade från Edens lustgårds avkommor
som ju alla är icke besläktade arter enligt Bibelns skapelseberättelse. Då
måste Noahs Ark med alla sina djur av två olika arter ha landat antingen i
Sydamerika, Europa, Australien eller Afrika t.ex., kontinenter som distanserat
sig ifrån varandra under miljontals år (enligt de flesta troende). Det gör det
helt enkelt omöjligt att vissa djur har spritt sig till andra världsdelar,
oavsett var berget Ararat låg. Ararat kan bara ha legat på en kontinent, vare
sig denna är i Euroasien eller Australien, Afrika, Arktis, Antarktis eller
Amerika. Skulle vissa tropiska djur likförbannat ha kunnat fotvandra från
Euroasien över Berings Sund mellan Ryssland och Alaska ned till Sydamerikas
tropiska miljö, så borde väl dessa ha bestått av lika mängder djur av samma typ,
och om arterna är ”Pungråtta” eller Afrikansk Pungråtta spelar ingen roll,
eller någon av de andra fysionomiskt lika arterna med olika DNA som idag lever
på olika kontinenter och som lever i samma typ av miljö, de hade ju samma
fysionomiska förutsättningar att göra vandringen. Och vad med det som vi idag
kallar artvandring både bland insekter och till viss del däggdjur, kunde inte
alla arter vandra över Berings Sund och överleva i främmande naturmiljöer som
dagens arter kan? Varför ser man då inte eurasiska insektsarter i massor i
Sydamerika utan bara sydamerikanska insektsarter i massor? Fick vissa arter
ingivelsen att ta sig över Berings Sund samtidigt som andra arter beslutade sig
för att stanna i Eurasien i varje enskilt fall? Tusentals miljarder enskilda
insekter av vissa arter stannade alla i Eurasien, men tusentals miljarders
enskilda insekter av många, många andra arter begav sig alla över sundet utan
ett endaste individuellt undantag? Detta om de ens skulle ha kunnat göra en
sådan häpnadsmässig geografisk resa som art alltså. En möjlig invändning mot
resonemanget om en arts individers plötsliga ingivelse att börja vandra är att
i samtliga fall – utan undantag – arterna som stannar lyckas med att bli utrotade på ursprungskontinenten där
andra fysionomiskt snarlika arter som lever på samma mat och i samma miljö men
som inte är nära släkt konstigt nog fortlever, typ Pungråttan som tydligen i
samtliga individuella fall valde att stanna på sin kontinent. Ju fler exempel
det finns på fysionomiskt lika men genetiskt olika arter belägna på olika
kontinenter, desto mer förkrossande blir min teori för kreationisterna, och
detta helt bortsett från artåtskillnaderna mellan kontinenterna när
kreationisterna motsägelsefullt hävdar att det finns någonting sådant som
makroevolution (evolvering från en art till en annan). Men man måste vara
nogräknad när man väljer ut de arter på olika kontinenter som liknar varandra
fysionomiskt till förväxling, man kan inte bara ta första bästa mus-art eller
godtyckligt addera till art efter art, om man ska vara trovärdig som forskare!
Hur man än ser på det så är exemplen förhållandevis få för det får inte finnas
några yttre eller inre synliga skillnader mellan arterna om man ska kunna kalla
det vetenskap. Hellre ett uteblivet bevis än en jämförelse som kan ifrågasättas
av skapelseteoretikerna eller andra, anser jag.
Jag antar att de bokstavstroende kristna kan
invända med att miljön i Euroasien och Alaska och Mexikos öken kan ha varit
olik dagens miljö där, för 6000 år sedan. Men det gör det ännu mera osannolikt
att två arter med samma fysionomi och samma typ av föda inte båda skulle ha
gjort den där påstådda resan utan bara den ena arten. Och dessutom finns det
flertalet (med en viss reservation sätter jag ett frågetecken här (?)) exempel
på fysionomiskt lika däggdjur med olika DNA som lever på olika kontinenter och
som vardera har fysionomiskt mera olika släktingar på samma kontinent men som
är närmare släkt DNA:mässigt med dem, än den varelse på en annan kontinent som
är fysionomiskt likare.

All respekt till de Bibeltroende
Kristna! Sorry att jag är intelligentast! Men om någon kan vederlägga detta så
är det den kristne Krister Renard, läs hans hemsida…  http://gluefox.com/

Krister Renard vill inte bli kallad
för god, men jag tycker att han är mer än OK, och han har valida
skapelseargument.

Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 17/4/2011